Ångest
Jag önskar att ångest och depression var ett obligatoriskt ämne i skolan, så jag slapp skämmas över att berätta om det, vilket jag aldrig gör förutom till folk jag tror förstår eller verkligen litar på. "Jag har alltid ångest", "jag får ångest av vad som helst", ja. Min ångest kan triggas igång av precis vad som helst. Idag triggades den igång av att det var dammigt i mitt rum, som jag höll på att städa. 30 sekunder senare satt jag i sängen och grät hysteriskt med jordens hjärtklappning. Pga damm. Jag frågar mig själv varför jag är så värdelös, jag konstaterar att jag är totalt jävla värdelös. Jag är en onödig plats på jordens yta. Jag kan aldrig göra någonting rätt. Jag ska alltid göra saker svårt för mig. Jag förstör allt jag rör. Jag kan inte ta hand om relationer och vänskaper. Ångesten tar över. Jag älskar min familj och mina vänner, jag bryr mig om alla. Men jag tror att alla tror, att jag inte bryr mig. För jag ställer alltid in. Jag bangar på 98% av sakerna jag planerar med folk. Jag blir svinglad över att bli tillfrågad, av att någon vill umgås med mig. Men när dagen väl kommer så kan jag inte. Jag kan fysiskt och psykiskt inte ta mig hemifrån. Det handlar inte om att jag inte vill, jag KAN inte. Jag ställer in ännu en gång. Sviker ännu en gång. Jag kan inte ens träffa mina vänner. Jag gråter, har ångest, undrar vad fan det är för fel på mig. Jag vet verkligen inte. Det går inte att förklara för någon som inte är påläst, att mitt huvud säger nej. Min kropp säger nej. Hjärtat säger ja. Men hjärtat har ingen talan. Jag är extremt rädd för att prata om det här för det finns så mycket att säga och rädslan över vad folk ska tycka och tänka tar över. Vissa dåliga dagar har jag svårt att göra normala, vardagliga saker. Jag orkar helt enkelt inte. Ångest och depression är inte bara att man är ledsen och gråter ibland. Jag kan vara hyperaktiv av lycka ena sekunden och från ingenstans hyperventilerar och gråter jag, oftast vet jag inte ens varför men jag börjar gärna tänka på alla fel jag någonsin gjort i mitt liv. Jag ältar. Jag tänker på och oroar mig över saker från att jag måste tvätta till att IS kommer ta över världen och utplåna oss alla och jag blir så ångestfylld att jag känner att jag inte vågar gå ut. "Death is all around me". Jag tänker så mycket att jag blir fysiskt utmattad. Jag har ingen ork kvar. Så jag sover. Jag sover så ofta jag kan. Inte för att det är skönt, utan för att det ger mig en paus. En paus från min ångest. På mina lediga dagar, eller bara när jag kommer hem från jobbet så har jag så mycket jag vill och ska göra. "Jag ska måla, jag ska städa, jag ska färga håret, jag ska planera det ena och det andra, jag ska rensa ur garderoben, jag ska lyssna på musik, jag ska göra det ena och det andra". Och så blir det för mycket. Det behöver inte ens vara negativa saker, det blir bara för mycket så jag känner mig värdelös som inte ens kan göra EN sak på listan, så jag får ångest. Och jag går och lägger mig. Day in and day out.
Det är hemskt att ha ångest. Jag LIDER verklige av min ångest. Den förstör för mig, tar över mig. Hindrar mig från att leva. Men den är jag. Jag är min ångest. Jag kommer få leva med den resten av mitt liv.
Sen jag kom ur min depression, vilket jag är sjukt stolt över att jag lyckades med, så har ångesten hängt kvar och kommer till och från. Jag känner mig inte deprimerad, ibland, men inte konstant och absolut inte på den nivån som tidigare. Ångesten däremot finns alltid där. Och den smyger sig på med dunder och brak när det passar. Så förlåt för att jag ofta sviker, aldrig hör av mig, sällan ställer upp. Jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag önskar att jag var en bättre människa än jag är och har varit de senaste åren.
Att hata sig själv.
Att hata det man ser i spegeln och tänka "I wouldn't tap that for a gazillion bucks". Att hata sitt ansikte, hår, kropp, naglar, ben, näsa, läppar, ögon, tänder, panna. Allt. Att hata och bli äcklad av den man är. En del dagar är obviously bra, då tar man selfies och är glad. Sen hatar jag mig själv igen. Jag ser för elak ut, jag har ett konstant resting bitch face vilket jag ofta får påpekat, att jag ser så arg ut. Jag är inte arg, jag ser verkligen ut såhär. Och varför jag inte ser glad ut? Varför jag inte ler? För att jag är nervös. Konstant jävla nervös och orolig. Jag hatar (och älskar) att träffa nya människor. Jag är rädd för att säga fel saker. Rädd att göra fel saker. Rädd att bli dömd. Jag har svårt att slappna av i nya, stora sällskap. Jag framstår som dryg och bitchig, vilket jag fått höra i efterhand av många, men är i själva verket extremt blyg, tänker och planerar EXAKT vad jag ska säga, men vågar oftast inte ta plats. Blir nervös, snubblar på orden, allt blir en röra och inget jag säger makes sense, men vi skrattar åt det fast jag i huvudet skriker och skäms ihjäl. Jag skäms för att jag framstår som dum. Att forma simpla meningar har blivit onormalt svårt för mig. Att hålla en konversation vid liv är extremt påfrestande. Att småprata är hemskt, för jag har inget att säga. Allt jag tänker på är vad jag ska säga, men jag blir istället stum. En dryg jävel som aldrig pratar.
"Ingen kan älska dig förens du älskar dig själv."
Men jag hatar ju mig själv. Hur skulle jag någonsin kunna älska mig själv när jag hatar den jag är? Då kan ingen annan någonsin älska mig? Vilken fantastisk insikt.
Jag är inte bra på någonting. Jag kan aldrig slutföra någonting. Jag är grym på att påbörja saker, men jag kan aldrig avsluta något. Jag tröttnar på allt jag gör efter ett år. Ibland är jag så apatiskt att jag inte bryr mig om andra människor. Hemskt. Vill gärna tro att det inte är jag som känner så. Att ångesten har tagit över totalt. Det är ångesten som känner. Jag känner mig ofta som en hemsk människa. Jag hatar den jag är. Jag kan inte se till det bra jag har gjort, det jag har klarat av, mål jag har uppnått. Jag kan bara fokusera på allt dåligt jag har gjort, allt jag inte har klarat av, allt jag har misslyckats med. Mina misslyckanden definierar mig. Jag är totalt värdelös. Jag hatar den jag är. Hur blev jag såhär? Vem är jag egentligen?
Kommentarer
Trackback
