Ångest pt.3
Ibland vill jag bara bli lyssnad på. Det är svårt för mig att prata om min ångest, speciellt i stunden när jag har ångest, så när jag väl öppnar upp mig men blir pratad till istället, så skapas en blockad. Jag vill aldrig prata om hur jag mår igen. Jag känner mig förminskad, som att mina bekymmer inte betyder något för att den jag pratar med vill dra upp sina bekymmer. Och alltid förväntas det att jag ska lyssna. Lyssna, lyssna, lyssna. Ge råd, bolla tankar och uppmuntra. Men jag får aldrig bli lyssnad på.
Det tar tid för mig att formulera mig. Längre tid än vad det gjort innan. Jag har ibland svårt att skapa fullständiga, korrekta meningar. Jag måste få tid på mig att skapa denna mening så som jag vill ha den, men istället blir jag avbruten och personer tar över meningen eller samtalsämnet. Men jag var inte klar. Jag har inte sagt det jag ville få ur mig. Men nu handlar det inte längre om mig, utan nu måste jag fokusera på den andra personen och dennes problem. Jag blir sällan hörd. Om folk bara visste och kunde förstå att jag måste få tid, och få ur mig mina känslor och meningar i lugn och ro utan att bli avbruten när jag pausar för att tänka efter hur jag ska formulera mig, när jag pratar om någonting så djupt och svårt för mig.
Ångest pt.2
Ångest går inte över på en dag. Jag går inte och lägger mig och vaknar morgonen därpå och vips, så är den borta och jag mår bra.
Jag vaknar med ångesten. Ångesten är min väckarklocka. "Kommer du ihåg allt du grubblade, överanalyserade och mådde dåligt över igår kväll? Tänk på det igen."
Grubbla, överanalysera och må dåligt en dag till. En vecka till. En månad till. Jag grubblar fortfarande på snedsteg jag gjort, eller pinsamma saker som hände för tre år sedan. Jag överanalyserar och målar upp scenarion om hur jag kunde ha agerat annorlunda. Tre år senare. Jag kan inte släppa vissa saker, hur mycket jag än vill.
Jag går till jobbet och mår dåligt. Inte på grund av mitt jobb, på grund av min hjärna. Min hjärna som konstant ska trycka ner, påminna, väsnas och ta fokus från allt. Jag blir en dålig stämning. Och så skäms jag för att jag skapar denna stämning, att jag inte bara kan lämna detta hemma och ignorera mina tankar. Men ångest är inget man kan lämna på dagis. Det finns inget ångest-dagis. Ångesten är med även mellan 7-16. Ångesten är i mig. Jag är min ångest.
